2006-11-13
Lyckopiller?
Tjenare kära läsare, om det nu är några kvar. Det var ju nämligen jävligt länge sen jag skrev ngt här senast.
Det här inlägget handlar om min medicinering mot den depression jag hamnade i för något år sen.


Bakgrunden
Jag tänker inte gå in på några detaljer om varför jag deppade ihop och accepterade medicinering som vägen ut. Så mycket kan jag säga att det inte var en enskild händelse som utlöste det hela, även fast vissa saker vägde in mer tungt än andra. Jag grät mig till sömns samtliga sju dagar per vecka i tillräckligt många månader, grubblade och grät. Jag lyckades aldrig riktigt komma ur de betungande tankarna och bestämde mig för att söka hjälp.

Det kändes ju lite märkligt att acceptera piller då jag själv flera gånger har avrått vänner att knapra piller. Jag såg det här som det enda sättet jag hade råd med för att ta mig ur mitt till synes eviga ältande kring samma problem och tankar. En annan lösning som hade kunnat fungera hade varit en utlandsresa. Visst kan jag lifta och vet var jag kan ta mig och leva näst intill gratis, men jag har en del fasta utgifter här i hemlandet. Boende för mina ägodelar (de saker som äger mig) t.ex.

Tokdoktorn
Efter att ha sökt upp akutpsyk, fått snacka några gånger med olika läkare och psykologer tilldelades jag till slut en läkare som jag träffade regelbundet. Det var också han som skrev ut tabletterna åt mig. Jag ansåg mig inte behöva prata med psykolog då jag visste vad problemen var och att bästa sättet för mig att lösa dem var genom självhjälp, stöd av vänner samt sysselsättning.

Det tog mig nästan en vecka från det att jag hade hämtat ut min medicin till det att jag vågade stoppa en pillerhalva i munnen och svälja. Jag konsulterade vänner och googlade information kring preparatet, biverkningar, kritik osv. Bland annat hittade jag en text som(pdf) anklagade läkemedelsföretaget Lundbeck för att patentvårdsmedicinera sig själva.
Då jag konfronterade min läkare med det påståendet så förklarade han att det fanns en skillnad mellan escitalopram (Cipralex) och citalopram (Cipramil). Enligt honom så påverkar citalopram enbart serotoninproduktionen, medan escitalopram dessutom stabiliserar adrenalinnivån för att undvika toppar som avtar för snabbt. Påståendet tål säkert att undersökas vidare, men jag har inte gjort det och jag hade redan börjat medicinera innan vi träffades den gången.

Jag valde att inte sjukskriva mig eftersom jag ville försöka klara av mina sista komvuxsstudier. Dumt. Istället blev mina studier lidande då jag de första veckorna kände mig allt för påverkad av medicineringen för att våga ta mig till skolan och vara bland folk jag inte kände ordentligt, det och att jag hade svårt att samla tankarna/fokucera och blev almänt dampig. Lite senare orkade jag inte bry mig ordentligt och fick avbrott i flera kurser, vilket kostade mig cirka 13.000 i återbetalningskrav till CSN.

Efter kanske en månad eller två på Cipralex så tyckte doktorn att jag skulle gå från mina 10mg (lägsta dosen?) till 20mg samt käka "nattmedicin" (sovpiller) eftersom jag erkände att jag sov rätt dåligt. Jag tackade nej. Nej till den ökade dosen då jag tyckte att jag var tillräckligt påverkad och nej till nattmedicin då jag ansåg att problemet med mina sovvanor inte var att jag var orolig då jag lade mig om kvällarna. Dessutom ville jag kunna gå upp dagen efter utan att vara påverkad av sömnpillerna.
Och bara en sån enkel grej som att tacka nej till något läkaren ordinerade var en lite boost för mig och mitt självförtroende. Att vägra ta emot fler lagliga droger.

Tre månader/ett halvår
Jag uppskattar att det tog mellan tre och sex månader innan jag började märka av den eftersökta effekten av medicinen. Jag började känna igen sidor och känslor hos mig själv som jag hade glömt sedan länge. Jag fick då även klart för mig att min depression hade ganska djupa rötter och sträckte sig tillbaka till åtminstonde mitten/slutet av högstadiet (åtta nio år sedan).

Det här kan vara tänkvärt för de av er som överväger, eller har vänner som överväger att börja medicinera bort sin ångest/depression. Med många mediciner tar det tid innan man märker av önskad effekt. Det var dock inte så att jag behövde hålla ut i väntan på den effekten, ganska snart efter det jag började knapra escitalopram så kunde jag styra bort tankarna från det negativa nedåtspiralsältandet. Men jag tror inte att det gäller för alla, vi har nog ganska olika sätt att reagera på vad vi stoppar i oss. Olika erfarenheter, kroppsvolym, metabolism med mera.

Klantarsle
Efter en flytt fick jag en remiss till mottagningen dit jag flyttade, men eftersom det hade blivit något fel med adressändringen och jag inte var skriven där än så kunde jag inte få någon tid före det att jag hade löst det problemet. När problemet väl var löst så hade jag fixat ny medicin genom vårdcentralen istället och kände inte något behov av att träffa en läkare på den psykiatriska mottagningen.

Så var det också i somras, då jag inte hade ordnat nya tabletter till det att jag skulle åka på festival i Köpenhamn, och hade färre piller än antal dagar jag skulle vara borta.
Klantigt. Efter några dagar, på vägen till bussen från Köpenhamn till Malmö så bröt jag ihop och grät. Som tur var så hade jag gott sällskap av min flickvän.
Några dagar senare kom jag hem till stockholm, farsan kom förbi hemma hos mig och jag bröt åter igen ihop. Vi snackade lite om problemen jag kände att jag hade, tills han frågade om medicineringen. Och genast så kändes det lättare, bara tanken att "det här är bara bristen på drogen". Men det var också en allvarlig påminnelse, om att jag borde sluta med den.

Nedtrappningen
Det hör lite till min personlighet att skjuta upp problem tills de är mitt framför näsan på mig. Det var åter igen dags för mig, med tabletter för bara några till, att söka upp läkare på vårdcentralen. Den här gången så sa jag att jag ville sluta, dels för att jag kände mig mogen för det och dels för att jag inte orkar vara fast i ett beroende då jag är och vill kunna vara så oregelbunden som jag är.
Vi kom över ens om en plan på hur jag skulle trappa ner medicinen. Inte riktigt som upptrappningen, då jag tog en halv tablett (5mg) om dagen i två veckor för att därefter börja med en hel om dagen. Nedtrappningen måste gå lugnare till.

Jag började ta halva dosen en gång i veckan och trappade långsamt ner till det att jag låg på en halv tablett om dagen. Det var en nedtrappning som märktes och jag valde att ligga kvar på en halv tablett i två månader innan jag kände mig stabil nog att fortsätta nedtrappningen.

Någonting jag har märkt under nedtrappningen är hur jävla påverkad jag har varit av tabletterna. Utan att riktigt märka det. Jag är rädd att flera av mina vänner har blivit lidande av en lite drygare vän än den de är vana vid, men det har de nog märkt mer än jag själv har.

Tänderna
Jag vet faktiskt inte om det har med medicineringen att göra eller det faktum att det var några år sedan jag sist besökte en tandläkare. Senaste tandläkarbesöket före det jag gjorde p.g.a. ett akut jättehål i en kindtand var på den tiden då tandvården var gratis för mig. Nu har jag iallafall fått hjälp av morsan med att betala för besöken och ska laga hela käften.

Förutom att jag vid flera tillfällen sedan jag började käka Cipralex har kännt att det spänner i käkarna och att jag biter ihop hårt oftare än tidigare, så orsakar det muntorrhet vilket gör att man måste ta ännu bättre hand om sina tänder. Det är saliven som håller PH-balansen i munnen och hålen borta. Och kanske en tandborste och lite tandtråd ibland.

Nu har jag iallafall varit på flera besök, blivit borrad i, undersökt och fått tandsten bortsliten. Jo, det är precis så kul som det låter, det känns som om de ska slita tänderna ur käften på en. Vidare ska jag rotfylla en tand, operera bort en visdomstand och fylla fyra hål innan året är slut.

Sista pillret?
I fredags tog jag tabletthalvan senast, efter att ha låtit bli dagen innan. Det var ungefär en halvtimme efter intag som jag började känna mig hängig, och sen var det rätt mycket upp och ned under dagen. Det har hänt några gånger tidigare, men den här gången så bestämde jag efter inrådan från en vän att jag skulle prova att låta bli helt.
Det betyder att jag har gått tre dagar utan att ha ätit en tablett, och hittills känns det helt ok. Jag tänker dock inte ta ut segern i förskott, det kan bli så att jag märker av det om någon eller några dagar och får börja medicinera. Men jag är inte heller orolig.

Avslutningsspam
Efter eftersökning efter ordet "happy" i en av mina maillådor hittar jag det här:
From: "Dustin Ward" <templetrivia@realtypak.com>
Date: Fri, 26 May 2006 10:54:42 -0300
To: <x@x.x>
Subject: Be happy with it!

[-- Attachment #1 --]
[-- Type: multipart/alternative, Encoding: 7bit, Size: 5.7K --]


Langdon looked again at the fax an ancient myth confirmed in black and white.
The implications were frightening. He gazed absently through the bay window.
The first hint of dawn was sifting through the birch trees in his backyard,
but the view looked somehow different this morning. As an odd combination of
fear and
exhilaration settled over him, Langdon knew he had no choice
The man led Langdon the length of the hangar. They rounded the corner onto the
runway.


[-- Attachment #2: image001.jpg --]
[-- Type: image/jpeg, Encoding: base64, Size: 20K --]

[-- image/jpeg is unsupported (use 'v' to view this part) --]

Det är inte pillret som gör dig lycklig.
posted by Fredrik @ 22:34 1 comments
streschezt

    En blogg att avreagera sig på. För all möjlig skit vi tänker på just nu, eller då. En blogg mot tristess och enformighet. En blogg för att glömma. En blogg för att komma ihåg.

kontributörer
linksar
strömmande mp3or
andra bloggZar
tidigare skriverielser
arkiv